lindaw

jag funderar mycket på hur alla orkar. många av mina vänner har så fantastiskt mycket att stå i så jag blir helt makalöst stum när jag hör deras schema, ja visst jag har själv haft ungefär dubbelt tempo för ett halvår sedan så jag ska inte jämföra med hur det är nu. men änndå. tex min kompis Lisa-hon är chef, gravid med beräknad nedkomst i början av nov. hon är en av de mest aktiva människor jag känner. har ofta funderat på när hon egentligen sover. veckorna som kommer så skulle hon jobba typ 9 dagar i rad vara på gotland och i trollhättan och överallt och lite till. (nämnde jag att hon e gravid?!) ett tempo som en 20- åring, ogravid på anfetamin hade klarat. Lisa medgav dock tillslut att hon skulle stryka lite i kalendern- hon vill hellst inte föda någon stans mellan trollhättan och uppsala.......
nej klockan är 21.30- dags att sova tror jag! jag som inte ligger i anfetamin tempo.....

jag har fått en ny livskamrat. denna kamrat heter reumatism. den syns inte utanpå, men välver om kraften och orken innuti. känns som om kroppen är en urvriden trasa med ständig värk och orkeslöshet. vissa dagar vill jag inte ens kliva ur sängen. för kroppen lyder inte hjärnan. viljan finns.men kroppen säger nej!!!!
tidigare var jag aktiv, gjorde precis vad som hellst och såg inga begränsningar. nu måste jag skruva ner tempot- ibland blir jag så utråkad och rastlös i all trötthet. jag tycker knappt det spelar roll att jag har ont. vill bara bli lite pigg och sprudla lite igen. men jag ska bekanta mig mer med min nya kamrat- tillslut kan vi nog ha riktigt kul med varandra- när vi väl kommit underfund hur vi ska kunna bo ihop!

annars så skulle det vara ganska schysst med en helkropps transplantation synd bara att det finns så få donatorer.